Abort i 12:e vecka.

Jag har gått länge och försökt samla både mod och tankar för att ta upp ett svårt och känsligt ämne om aborter. För att någon måste tala och med min erfarenhet vill jag kunna tillföra hjälp. Jag vet att för många har abort varit det enda beslutet som kvinnan varit kapabel till vid det tillfället. Oftast är det taget i dimman av rädsla och förtvivlan. Ibland pga ensamhet. Ibland pga av yttre tryck…
Beslutet om abort och själva aborten är inte något enkelt. Efter aborten kan själen lida extremt länge. Ibland kan smärtan gå över till en längre depression och ångest.

Efter att ha stått någon väldigt nära som har genomgått allt det där, vet jag även att många aborter görs av fullkomlig ovetskap. Ovetskapen om vad det är man tar bort egentligen. Därför väljer jag nu att ta upp detta och återberätta en traumatisk historia ur verkliga livet…
För vissa kan det bli en bedrövlig läsning, så jag vill gärna förvarna alla känsliga läsare och för fruktansvärda bilder.

Det fanns ofantligt mycket glädje och längtan efter det här barnet, det levde tryggt i mammas mage i 12 veckor tills det fick mista livet. Omständigheterna i hennes liv satte henne i ett hörn där hon blev övertygad att aborten var det enda rätta. När beslutet till slut var fattat fick det snabbt ordnas en tid på en mottagning för att hon hade gått ganska långt i graviditeten. Hon fick åka i ett par timmar till en privat klinik som hade den första möjliga tiden. Under ultraljudet visade läkaren ingenting på skärmen, bara meddelade att hon hade precis påbörjat vecka 12. Det var allt hon visste innan hon skulle få svälja sin första tablett för att avsluta graviditeten.
Hon kunde inte sluta gråta, hon satt och höll tabletten i handen och kunde inte ta den i munnen. Hela hennes kropp och själ var emot det, hon ville bara springa därifrån, men hon hörde hans en röst bakom sig som bad: ”snälla, gör det!”
Hon var så drogad av omständigheterna i hennes liv för att finna lite tro och styrka för att handla rationellt i uppstådd situation. Hon hade varken ätit eller sovit dygnet innan och av emotionell utmatning slumrade hon till under bilfärden på vägen hem. Hon vaknade av plötslig brinnande känsla i livmodern. Den kändes lika stor som en apelsin och det brändes. Full av obeskrivlig ångest insåg hon att hennes barn dör nu… Hon stängde av syretillförsel och näring för sitt lilla barn och lät honom lida en långsam död…

Eftersom hon hade gått så långt i graviditeten fick hon inte ta andra tabletten hemma utan istället göra aborten två dagar senare på sjukhuset. Det var då hon insåg vad en död av ett barn i 12:e veckan egentligen innebär…

Den dagen var ovanligt lugn på abortavdelningen och hon fick ha hela rummet för sig själv.
Hon fick föra in två tabletter djupt in i slidan som skulle framkalla en ”förlossning”. Hon fick även engångs trosor med stor binda, mysbyxor och en ”balja” med ett blöjlakan som de ville att hon skulle förlösa fostret på. Timmarna gick och inte mycket hände.
Därefter fick hon föra in ytterligare två tabletter för att påskynda processen. Sammandragningarna började komma. De blev tätare och tätare. Hon fick rejält med smärtstillande så hon knappt kände något. Till slut kände hon hur blodet började forsa mellan benen. Hon sprang ut till toaletten och suckade lättsamt när en lite blodklump kom ut. Hon försökte titta in i den för att få bekräftelsen att det inte hann utvecklas till något än, underlätta för sitt samvete… och just vid den stunden kände hon att något betydligt mycket större i storlek av en tennisboll var på väg ur henne. I sin största skräck tittade hon i baljan och såg en liten inte helt färdigutvecklad människa ligga där.
Han var så fin! I sina ca 15 cm fastkopplad till sin moderkaka med långa smala ben med 5 tår på varje. Hans långa smala armar med fingrarna vilade fridfullt på en uppblåst mage. Han hade ögon, öron, näsa, tydligt markerad käke och läppar. Det gick tydligt att se att det var en pojk…

Att ta det barnets liv var det mest fruktansvärda och skrämmande hon hade gjort. Hon gjorde det som är en omöjlighet för en mor. Att döda sitt barn. Jag tror inte att hon kommer någonsin komma över det. Hon önskade att hon kunde skruva tillbaka tiden och få tillbaka sin son som hon älskade så högt.

Hon fick fullkomlig psykbryt. Hon skrek och grät. Det kändes som hon satt där inne i evigheter och plågades av ångesten över sitt lilla barn. Till slut kom hon ut och låg helt avtrubbad på sin säng. Ingen fick bära bort eller röra barnet.

Hon behövde hjälp. Barnmorskan blev tillkallad och under privat samtal fick hon berätta att de flesta som gör aborter är väldigt unga. De kommer in som på löpande band. Gör det och många utan några större känslor och utan större tanke vad som händer deras dödat barn nu lämnar sjukhuset.

Stänger man av och låtsas att man är så känslokall eller är man bara för ung för att vilja begripa?! Men vad händer med de som begriper?! Och vad händer med alla oönskade foster?!
De samlas ihop, kremeras och askan strös över centrala minneslunden i stan. Man kan även önska sig en enskild kremering och avgöra själv hur urnsänkningen ska gå till.

En psykolog/kurator blev tillkallad och de fick prata ensamma en lång stund. Därefter tog hon barnet och låg med det i famnen med det största förlusten hon har någonsin känt… Det enda omsorgen hon kunde ge honom nu var att lägga honom i en kista och se honom brinna, och sedan sjänka ner den lilla urnan med hans aska i jorden eller strö över havet.

En kvinnlig präst från sjukhuskyrkan som tillsammans med kuratorn fick hjälpa henne att lägga barnet i en låda. Pastorn eller själavårdare, som hon kallade sig för, fick prata kring begravningen. Det skulle naturligtvis åtminstone avslutas på ett värdigt sätt. Barnet skulle kistläggas veckan efter. De hade beställt en vit liten kista som var drygt 30 cm, man fick ta med sig personliga saker, eller skriva ett brev.

Man hade en timme på sig i sjukhusets kyrka. Man fick vara där helt för sig själv, ta farväl och tända ett ljus. Barnet låg nytvättat på ett separat litet bädd, man fick själv lägga över det i kistan och bädda hur man ville. Därefter fick man åka till centrala kremartoriet och lämna in kistan. Det skulle ta max två dagar innan det blev kremerat. När man har bestämt sig hur man skulle sätta ner kistan eller var askan skulle strös fick man hämta ut den och göra det på sitt sätt. Kan kännas som en evig process som hela tiden påminner en om vad man egentligen hade gjort.

Nu i efterhand tycker jag att gravida borde få möjlighet till rådgivning på sjukhuset! Och utgångspunkten ska då vara en strävan efter att rädda barnet och stödja modern så att hon har möjlighet att träffa det naturliga beslutet; nämligen att välja sitt barn. Att samtala med en präst eller familjerådgivare innan man tar det slutliga beslutet.

Min uppfattning är att oavsett vilka förhinder eller orsaker det gäller; ekonomiska, karriärmässiga, att man är ensamstående, psykisk ohälsa, missbruksproblem eller avsaknad av stöd från familj och vänner så krävs det oftast inte mer för att en kvinna ska välja sitt barn än att någon ”tror på henne”. Tror att hon kan bli en bra mamma och att situationen kommer att ordna sig. Jag kan omöjligen tro att någon kvinna, som dessutom redan har barn sen tidigare, önskar att döda sitt nya lilla barn. Innerst inne önskar hon barnet. När hon väl har det i sina armar älskar hon det. Redan från första ögonblicket är hon beredd att gå genom eld och vatten för det. Att bli förälder är en av de största upplevelserna i livet, och hon kommer att växa med uppgiften.

En abort medför ett stort trauma, som en kvinna aldrig kommer över. Man är märkt för evigt och glömmer det aldrig. Det ofödda barnet finns alltid i hennes tankar. Det är alltid så gott som alltid är psykiskt sundare för kvinnan att föda sitt barn. Det är även viktigt att man är klar över vad man står i begrepp att göra mot sitt barn och sig själv före en eventuell abort. Därför är jag för att man visar bilder av aborter. Först då vet man vad en abort är och jag hoppas att detta hjälper mödrar och fäder att behålla sina barn.

Man talar om kvinnans rätt till abort, att det är hennes eget val. Men vid en krisgraviditet är aborten oftast inte kvinnans beslut, utan det är omgivningen, mannen, bonussyskon, hennes föräldrar och svärföräldrar eller väninnan som ”väljer” hur hon ska handla. De flesta kvinnor innerst inne önskar deras barn. Under graviditeten är man som kvinna mycket sårbar och därmed påverkbar. Hon behöver professionellt stöd för att kunna ta det beslut hon innerst inne önskar.

Jag hoppas att genom min berättelse kan någon som behöver hjälp i sitt svåra beslut att finna den rätta vägledningen. Jag hoppas att det tillför gott.

Än idag tittar hon på alla små pojkar och säger till mig: ”en sån kunde jag haft…”

(bilderna nedan är tagna ur google)

   

  

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.