Tre bittra sanningar om Kärlek.

Om du lämnar och ingen försöker stoppa dig…

Då är du på väg i rätt riktning.

 

När man söker eller dejtar en partner måste man inte bara låta sitt hjärta styra utan även vara uppmärksam på vad hjärnan säger.

Det räcker inte med bara kärlek.

Nån gång på 60-talet skrev John Lennon låten ”All you need is love.” Han har även slått sina båda fruar, övergav ena av sina barn, förolämpade och förödmjukade sin judiska gay-manager och låg en gång en hel dag naken inför en större folkmassa.

30-40 år senare skrev Trent Reznor från Nine Inch Nails låten ”Love is not enough”. Reznor som var känd för sina chockerande uppträdanden på scen och även hårt kritiserade video, lyckades befria sig från sina alkohol- och drogvanor, gifte sig med en kvinna, fick två barn med henne och sedan ställde in konserter och hela sin sångkarriär för att vara hemma och vara en bra make och far.

Ena av de här två männen har rent och realistiskt förståelse om kärlek, den andra har det inte. Den ena idealiserar kärleken och ser den som lösningen till alla problem, den andra gör det inte.
Den ena av dem var förmodligen narcissistiskt störd, den andra var det inte.

I vår människokultur känns det som vi har en omedveten vana att idealisera kärleken. I kärleken ses nån slags universalmedel till lösningen av alla våra problem och bekymmer. Alla våra filmer och böcker försöker förmedla om kärlek som slutliga mållinjen här i livet, slutliga befrielsen från den påfrestande vardagskampen. Och pga att vi idealiserar kärleken börjar vi överskatta den på bekostnad av våra relationer.

När vi tror, som Lennon, att allt som vi behöver är kärlek börjar vi ignorera fundamentala värdigheter: respekt, acceptans, skyldigheter inför människor vi bryr oss om. Men om kärleken i slutändan skulle lösa allt varför skulle man belasta sig med andra påfrestande uppoffringar?!

Men om vi, som Reznor, tror att kärleken inte räcker till kommer vi till insikten att en bra och frisk relation kräver mer än bara rena känslor eller upphöjd passion. Vi förstår att det finns viktigare saker i våra liv än att vara förälskade. Och framgången av våran relation beror på andra mer djupa och viktiga värdigheter.

När vi idealiserar kärleken utvecklar det orealistiska förväntningar hos oss på vad kärleken är och vad den kan göra för oss. De orealistiska förväntningarna saboterar sen just de relationerna som vi är så måna om.

1. Kärleken går inte alltid ihop med personlig matchning. Bara för att man blir förälskad innebär det inte att det är en lämplig partner för en långvarig relation för en. Kärlek – det är en emotionell process. Personlig matchning – är en logisk process. Det är inte alltid de går över i varandra.

Vi kan vara kära i någon som inte behandlar oss väl, som sänker vårt självförtroende, som respekterar oss mindre än vad vi respekterar de tillbaka eller i en person som översvämmar av sina problem och får en själv att drunkna med honom.

Vi kan även bli förälskade i människor med helt andra ambitioner och mål i livet som inte motsvarar egna eller i den vems filosofiska tänkande och verklighetsuppfattning ingår i konflikt med ens egna känslor av verkligheten.

Man kan vara förälskad i den som tömmer en på styrka och livsglädje.

Det är paradoxalt, men förblir ett faktum.

När jag tänker på alla katastrofala relationer folk runt omkring mig haft, när jag tänker på mitt egna turbulenta liv kommer jag fram till att vi hamnat där just pga förhöjd känsla. Vi kände allihop en försötad gnistra av kärlek som fått oss att tappa omdöme. Det spelade ingen roll att han var gift och hon 20 år yngre, det kändes RÄTT ändå. Och efter 2-3 år senare han vill istället ”leva livet” och hon har enorm längtan efter en familj man vänder sig om och undrar: ”vart gick allting fel?!”

I själva verket gick allting fel redan innan allting började.

När man träffar en partner måste man känna efter inte bara med hjärtat, man får tillämpa intellektet. Visst vill man träffa någon som får ens hjärta att klaffa stort och fjärilar i magen dansa runt. Men man måste även värdera människan, ta hänsyn till dennes inställning till livet, mål, ambitioner, människosyn…
Uttrycket ”Lika barn leker bäst”, talar oerhört mycket för sig självt.

2. Kärleken löser inga relations problem.

Jag och min man var så fruktansvärd kära när vi träffades, men inte utan ett följe av problem: hans hatiska och hämndlystna exfru, hans oförstående vuxna barn, mina små barn som han hade svårt för. Min bittre, svårtmedgörlige exmake, bodelningar, vårdnadstvister, fullkomligt olika vänskapskretsar, åldersskillnaden, olika stadier i livet och olika drömmar om framtiden… Vi har gått igenom oändliga, meningslösa bråk och tjafs.

Och varje gång vi kämpade emot allt påminde man sig själv att man inte kan leva utan varandra, att allt runt omkring inte har någon betydelse för att vi älskar varandra såååå fruktansvärd mycket att vi kommer garanterat lösa alla problem, man måste bara ha tålamod, förståelse och överseende. Vår kärlek fick mig att tro att vi kan övervinna allt, fast i själva verket är väldigt lite av problemen förändrades med tiden.

Tre år senare blev knappt något av problemen lösta. Bråk om samma sak upprepas. Relationen har inte utvecklats och oftare och oftare får jag en återkommande fråga om ”vi”?! Allt detta får mig att utvecklas förbi våran relation. Jag har uppnått den mognaden att jag filtrerar allt mer och mer och bryr mig mindre och mindre. Att sluta bry sig innebär att älska mindre bit för bit. Till slut tappar man hoppet och når en gräns av likgiltighet.
Eller övervinner kärleken allt?!

Det är inte konstigt att relationer tänder till och slocknar…
Uppbrottet i somras var för djävlig, men nu i slutändan gav det mig förståelse om att så länge kärleken får en att må bättre, kommer den inte lösa några relationsproblem. Känslorna lurar en i hopp om ett lyckligt slut, vilket inte alls garanterar att det komma skall.

Bergochdalbanan av känslor kan vara drogande, varje övervunnen höjd kan vara väldigt intrycksfull, men så länge man inte känner någon fast mark under fötterna, inte har omsäsisidig driv att komma i exakt samma riktning, kan allt ni delar bli helt bortspolad…

3. Kärleken är inte alltid värd att man uppoffrar sig själv.

En av kärlekens viktiga egenskaper är att man börjar tänka på den andras behov mer än på sina egna. Men här kommer en fråga som vi ställer oss tyvärr väldigt sällan: ”Vad är det man uppoffrar för den andra och är det värt det?!”

I kärleksrelationer oftast är det normalt att man offrar sina önskningar, sina behov och sin tid för varandra. Eller rättare sagt att det är vettigt och klokt beteende och just det som gör relationen verkligen bra.

Men när det börjar handla om att offra sin självrespekt, värdighet, fysisk tillstånd, ambitioner och livsmål bara för att vara med någon, börjar kärleken bli väldigt problematisk. Kärleksrelationen erbjuds snarare som ett tillägg för vår personliga individualism och inte ett hot och inte nån typ av ersättning.

Man kan bli förälskad flera gånger i livet, men om man förlorar sin självrespekt, värdighet och förmågan att lita på, det kan bli oerhört svårt att få de egenskaperna tillbaka.

Kärleken är en fantastisk erfarenhet. Det är en av de mest minnesvärda erfarenheter som livet har oss att erbjuda. Det är något som alla borde få uppleva och njuta av.

Men som all annan erfarenhet kan den bli bra eller dålig. Som all annan erfarenhet får den inte bestämma över oss, över vår identitet eller mål i livet. Den får inte lov att förinta oss. Vi kan inte uppoffra med vår värdighet och självförtroende i kärlekens namn, för att när vi gör det förlorar vi både kärleken och oss själva.

I livet behöver vi mer än kärlek. Kärleken är fantastisk. Kärleken är nödvändig. Kärleken är vacker. Men bara kärleken räcker inte till.

 

Fotograf:
http://gato.photography/
http://www.facebook.com/gatolt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.